Den sjunkna herrgården

Uti Södra Ljunga socken, belägen i Sunnerbo härad, Kronobergs län, på Össjö bys ägor finns en stor slät plan med hård sandbotten, på sommaren bevuxen med gräs. I forna tider skall det ha funnits en stor herrgård här. Herremannen som härskade på gården var hård och sträng mot pigor och drängar, och mot allt folket i bygden. Han levde ett ogudaktigt och syndfullt liv.
I församlingens prästgård bodde under den här tiden en mycket fattig prästman. Han var blind, men annars vid god hälsa och hade tjänat hela sexton år i sitt ämbete. Ofta fann han sig föranledd att söka upp herremannen eller kalla honom till sig, för att predika Guds ord, förkunna dygdens sanna levnad och få honom på bättre tankar. Men alltid förgäves.

En gång gjorde herremannen ett hiskeligt spektakel med prästastackaren. Herremannen lät slakta den största galten på gården, rakade den och bäddade ner den i sin egen säng. Sedan skickade han bud efter prästen, uppgav att han blivit hastigt sjuk och ville ha Herrens heliga nattvard. När prästen hörde detta tänkte han att herremannen ångrade sina synder, nu när han låg på sitt yttersta. Han lät drängen spänna för vagnen och for det fortaste han kunde till herrgården.

Väl framme leddes han in i gården, uppför trappan och in i herremannens rum och fram till sängen. Där läste han Guds ord. Han trevade i sitt mörker framför sig för att ge den sjuke av sakramenten. Då kände han till sin fasa att där inte låg någon människa i sängen, utan ett slaktat svin. Då blev han vred och ropar:
– Här kommer att ske ett Herrans under, som i alla tider kommer att låta tala om sig.

Så rusade han ut ur gården ledd av drängen och upp i vagnen. Men innan de ens hunnit ut på stora vägen hördes ett fruktansvärd dån. Drängen blev förskräckt och till att köra det fortaste han kunde. Prästen förmanade honom att inte vända sig om. Innan de hann hem till Ljunga prästgård, blott en fjärdingsmil därifrån, hade hela herrgården, både uppgård och ladugård, sjunkit ner i jordens innandöme. Inte den minsta lilla speta fanns kvar att se. Än idag vågar inte bonde som äger marken hösta gräset, trots att det är bra gräs och lätt att bärga.